I dag träffade jag en konstapel från Brasilien när jag och mamma gjorde ett försök att shoppa i den lite farligare staden. En gång i tiden, för mycket länge sedan var vi kollegor och stod på samma sida. Nu har vi gått åt helt olika håll, han är polis och jag journalist. Men det var riktigt kul att se honom igen. Sist jag träffade honom gick jag omkring i min egen lilla värld och han mer eller mindre arresterade mig, visserligen på skoj men det tog ju ett par sekunder innan jag såg att det var han som kom och gapade om att jag hade knark i väskan.

I kväll ska jag göra ett hembesök hos finaste Sabina. Som jag har längtat.

*Mycket censur*


Skjut mig, tack.


*Mer censur*

... och lycklig över att det är Scrubs på tv att somna till. Jävlar i min låda vad ont det gör med spikmatta, på ett bra sätt. Förhoppningsvis är det en vanesak, att det bara blir skönt sen.

Julafton är över och jag är glad. Inte för att den är över, utan för att en blev riktigt bra. Bara lilla familjen -1, massor av mat och mycket paket.

Jag fick ju en spikmatta av syrran. Har varit sugen på att köpa en rätt länge eftersom jag inte har världens bästa rygg, och jag blir gärna lurad att den blir bättre av att ligga på en matta med vassa platsbitar om den gör lite mindre ont av det.

Jag skulle gärna skriva ytterligare ett par rader, men jag orkar inte det. Längtar efter att stänga de gröna och sova tills jag vaknar.

God natt, och god jul.

Fan vad jag saknar känslan man hade när man var liten, kvällen innan julafton när man visste att det kunde smyga omkring tomtar i varje vrå som bara väntade på att få förse oss barn med julklappar. Nu är det bara en läskig gubbe med lösskägg och det är många år sedan han slutade besöka oss här i Stjärna. Julkänsla, vad är det egentligen? Är det stressen och ångesten över att man kanske inte har hittat de mest perfekta julklapparna, eller att det man helst av allt vill köpa är för dyrt. Eller är det hetsen att konsumera? Köpa mat i mängder som kommer ligga på en soptipp inte allt för långt bort om ett par veckor. Mycket kommer nästan kunna krypa ut av sig själv innan någon behagar kasta det. Eller är det tanken på att det finns så otroligt många människor som svälter medan vi skyfflar i oss mat? Många feta kroppar blir fetare, och de kommer tillslut kosta en massa pengar när de ligger där på sjukan med diverse fettrelaterade sjukdomar. Människor fryser, dör, blir våldtagna och barn blir sålda till vidriga män. Men vi firar jul precis som om ingenting har hänt. Vi blundar, jag blundar, precis som alla andra dagar.


Jag lovar, jag ska se till att det kommer en exorcist och driver ut Grinchen som tillslut lyckats ta min kropp i besittning. Jag vill tycka om julen, jag försöker verkligen. Så mycket att jag har stått med kladdiga händer och rullat, rullat, rullat diverse julgodissorter. Trots att jag hatar att bli kladdig om händerna. Det kryper i hela kroppen när händerna blir kladdiga. Men jag bet ihop och gjorde det jag skulle göra, det som förväntades.

Just nu längtar jag bara efter den 27:e då M kommer hit.

Efter 62 långa mil i bilen landade jag hemma vid köksbordet. Både mamma och pappa var sällskapssjuka. Jag var inte lika sjuk. Jag behöver lite ensamtid, även fast det egentligen inte finns någon annan plats i världen där jag hellre skulle vara just nu än här. Och med dem. Men det räcker att de finns i huset, i alla fall just nu.

Ur högtalarna strömmar Frida Hyvönens härliga stämma. Hon är ruggigt bra den damen. Missade tyvärr henne på yran eftersom jag förmodligen stod och trängdes med en drös fotografer framför någon annan scen när hon tog ton. Men nästa gång... eller någon gång när jag går på festival eller spelning utan kamera eller papper och penna. Jag har hört att man kan göra sånt.

I guess you do the Dirty now
and I do the Dancing
and once we were Baby and Johny
in a small boring town where the winters were long
and our real names were Frida and Jimmy


Nu ska jag lägga ner mitt trötta huvud på kudden och försöka sova. Stor dag i morgon. Eller liten och dålig beroende på hur saker och ting går. Ett besök till den kungliga hufvudstaden är i alla fall inplanerad, tidigt som attan.

Till toner av underbara Melissa Horn står jag här och funderar på vad jag har glömt att packa ner. Förmodligen allt som är viktigt. Och jag funderar på hur många gånger jag har gjort det här, packat ihop och åkt hem för att fira jul. Och på hur många gånger jag kommer att göra det. Jag har lovat min mamma att i den mån det är möjligt kommer jag alltid att komma hem till jul, och det är ett löfte jag har för avsikt att hålla.

I morgon bär det av, då packar jag bilen full och drar. Och från och med 23 december vid lunch tar jag jullov på riktigt. Då glömmer jag allt jag borde, och allt jag inte kan. Då proppar jag i mig lussekatter och julgodis som om det inte finns någon morgondag.

Tydligen har jag mycket att grubbla på för tillfället, för min kära vän insomnia har åter kommit till mig. I natt tittade jag på klockan sista gången kvart över tre. Och efter fyra timmars orolig sömn fick jag ta till kofoten för att bända upp ögonen. Ett monster mötte min blick i spegeln och humöret var därefter. Jag fick bita mig i tungan för att inte skrika högt på barnsliga kollegor, som jag i vanliga fall skrattar med. Jag hatade allt och alla och ville helst bara gräva en djup grop och hoppa ner där och försvinna ett tag.

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se
och var den man vill vara och någon att ty sig till
när långa nätter inte gör som man vill